Imorgon är det exakt 1 år sedan som vi fick beskedet om att du inte skulle klara dig. Ett år.. tiden går fort men det känns som en evighet sen som vi gick igenom allt som vi gjorde.
Jag minns ändå dagen så tydligt.
Jag gick min sista kursdag i photoshop, hade gått några kurser innan så träffade lite olika människor där. Denna dag var det jag och tre äldre kvinnor, de alla hade haft bröstcancer och var ordförande för någon bröstcancerorganisation, därav kom vi in på ämnet cancer och jag berättade om den nästan ettåriga cancerbehandling du fått, om cellgifterna, strålningen och operationen. De berättade då att det var positivt att du opererats, det betydde att läkarna trodde att du skulle bli bra.
Fram till denna dag så trodde jag att du skulle klara dig, jag trodde verkligen det. Jag har aldrig varit med om någon sjukdom i min släkt, om något dödsfall. Sedan dag ett på din cancer så spelade du så bra, du sa att det var som en förkylning som snart skulle försvinna. Inte något gnäll om att du hade ont eller att det var jobbigt, skenet bedrog mig verkligen denna gång.
Jag visste att du hade återbesök denna dag, på morgonen. Hade bett mamma ringa mig såfort ni var klara på sjukhuset och när min dag var slut på kursen vid 16.00 och jag inte hört något så trodde jag att det var bra. Jag hoppade på tunnelbanan, klev av vid globen och gick upp på kontoret innan jag skulle ta min bil och åka hem därifrån.
Såg att mamma var på jobbet, gick in i hennes rum och möttes av tårar som hon försökte torka bort. Jag fick då veta att modertumören inte var borta, att det hade spridit sig och att det enda man kunde göra var att ge cellgifter igen, men inte för att försöka bota det denna gång - bara för att förlänga ditt liv.
Jag sa inte så mycket, jag förstod nog egentligen inte och ville inte visa mig svag för mamma så jag gick igen. Satte mig i bilen, tog några djupa andetag och då brast det. Jag tappade andan för ett tag, samlade mig men grät hela vägen hem. Mamma hade hoppats på att hon skulle hunnit åka hem innan jag kom till jobbet, så att jag just skulle undvika att köra bil när jag var så ledsen.
Jag vet fortfarande inte om du verkligen förstod då att du skulle dö, som sagt så spelade du så bra och efter det här beskedet så låtsades du fortfarande som ingenting. Du sa till alla att läkarna bara hade sagt att det var "fläckar" på lungorna och att det inte var någon fara. Om du verkligen trodde att det var så eller inte kommer jag ju aldrig få reda på men jag tror att du visste om det mycket tidigare, eftersom ingen fick följa med på dina läkarbesök då du inte ville att vi skulle veta hur illa det var så kanske de hade sagt något om det tidigare, jag önskar att du hade sagt något då, om det nu var så.
Jag har alltid trott och tänkt att det är lättare att förlora någon i en sjukdom än i en olycka men jag vet inte, jag har ju bara vart med om det första och jag kan säga att det verkligen inte var lätt någonstans. Jag är glad och tacksam att vi fick den sista, fina tiden med varandra, att saker hann lösa sig, att det blev lättare för mamma med hus & annat, att jag hann säga hur tacksam jag är över att du tagit så bra hand om mig i alla år. Vi fick en fin sista tid med varandra allihopa, men.. att tänka på dig som den sjuka, svaga människa som ligger där i sängen, drogad av morfin, smal som ett skelett och som inte ens kan stå, gå eller sitta upp, som inte ens kan gå på toa själv - Det verkligen plågar mig.
Döden är aldrig lätt och det finns nog ingenting som är värre än det andra, som läkarna sa efter Glenns död så är varje historia unik, vår historia och upplevelse är unik, det är ingen som kan ta den eller vår sorg ifrån oss. Det här är någonting man får handskas med varje dag. Det är lättare nu, nästan alla dagar, men det kommer dagar då jag får tillbaka exakt samma känsla som när han lämnade jorden, samma tomhet, samma saknad, samma känsla om livets mening.
Det jag vet är att detta har gjort mig så mycket starkare, men jag vill inte alltid vara stark. Jag vill kunna ställa mig framför vem som helst och gråta när jag känner för det, när jag känner att sorgen verkligen är där, inte lägga mig med huvudet under täcket med tårarna som rinner och halsen som bränner för att jag försöker hålla tårarna inne och försöka gråta så tyst som möjligt.
Saknaden kommer aldrig försvinna. Vi har haft våra bråk och fajter, mycket har vart tilltrasslat men du hade inte kunnat ställa upp mer för mig än vad du gjort under hela mitt liv och det finns nog inte många som hade gjort det bättre, som hade behandlat mig så bra som du gjort. Världens bästa, finaste plastpappa <3
Jag tror att denna bild är denna enda som inte får mig att börja gråta från denna dag, dagarna innan han dog. Den är sorlig men jag tycker ändå att den är fin, detta är verkligheten. De andra bilderna ser man verkligen hur sjuk han är på, på denna ser han ändå nöjd ut. Vi alla är samlade och han var nog så glad det bara gick att vara denna dag på Viktorias student.
Hemska bilder har börjat dyka upp i mitt huvud. Bilder och minnen på när du var som sjukast och bilder på när du inte längre var med oss, när du låg där i din sjukhussäng - likblek, iskall och med bomull uppstoppat i näsborrarna och i munnen, då du inte rörde en min eller klämde tillbaka i handen när man höll den.
Jag kommer numera endast använda denna blogg för att skriva "brev" till dig, jag saknar dig och detta är mitt sätt att försöka bearbeta detta. Jag hoppas att du ser allt jag skriver och att vi ses i ett annat liv <3
Det är lite mer än fem månader sen nu, fem månader av smärta och saknad. Jag minns det som om det vore igår, alla dagar hos dig på Ersta Hospice, ändå känns det som en evighet sen. De första dagarna efter att du lämnat oss så hade jag knappt någon livsglädje alls, jag visste inte vart jag skulle ta vägen, hur jag skulle ta mig vidare. Jag kände mig ensam, ledsen och arg på alla.
Det är lättare nu, jag kan inte säga att jag har accepterat att du är borta men livet måste ju gå vidare. Det kommer vissa stunder då jag känner exakt samma smärta som jag kände då du lämnade oss, jag bryter ihop och kan för stunden inte andas. Kommer det alltid att kännas såhär ?
Jag stod på Mitt Kök mässan i helgen, när jag kom tillbaka till montern från en rast så stod Magnus och pratade med någon och berättade då att jag var din dotter, han berättade då att han låg i samma rum som du gjorde på sös. Det var i början på din sjukdom som du lärde känna denna Kenneth och han berättade att ni kom väldigt nära varandra. Han visste inte att du hade gått bort så när han fick veta det så stod han med tårfyllda ögon och beklagade så mycket, han klappade om mig och berättade vilken fin människa du var och hur mycket han saknade dig. Han sa att du pratade väldigt mycket om mig och om allt du skulle göra när du blev frisk. Han gick nästan gråtandes från montern och de här dagarna efter så har jag fått utbrott varenda dag.. livet är så orättvist! Det kändes såklart skönt att träffa honom, se att han mådde bra och jag fick veta vilket bra intryck du hade gjort på honom (som på de flesta andra människor).
Jag minns den dagen då du skulle åka in och kolla om du hade cancer som mamma misstänkte, ni kom ner till nynäs, du klev ut ur bilen och lämnade över nala och seven till mig som skulle vara hundvakt. Med tårar i ögonen sa du "ta hand om mina bebisar", vände dig om och hoppade in i bilen. Jag tror att det var tredje eller fjärde gången i hela mitt liv som jag sett dig gråta. Förlåt för att vi nu inte tagit hand om dina hundar så som du hade gjort, det fungerade bara inte längre. Seven har det jättebra hos Jesper och jag hoppas verkligen att Nala är uppe hos dig nu, att du och din ögonsten fick återförenas.
Mycket svammel utan någon riktig tråd, jag har så mycket att säga, så mycket jag vill att hela världen ska veta om dig, om mina känslor och mina tankar, men det går inte ens att försöka förmedla. Antingen kommer allt på samma gång eller så kommer ingenting ut, jag är nog hellre tyst men om jag kan låtsas att du ser allt det jag skriver till dig så tror jag att det blir lättare för mig att hantera mina känslor, hantera min sorg.
Jag saknar dig! Min älskade ängel.
När är det min tur att vara lycklig igen ? Hela det här året har vart skit. Visst, jag har tillsammans med min familj/pojkvän haft många fina stunder men i slutet går allt åt helvete ändå. Jag vet inte vart jag ska vända mig, vad jag ska göra. Min kropp har börjat säga ifrån, jag intalar mig själv att jag mår bra ändå trots omständigheterna , men gör jag det ? Allting har vart så jobbigt en längre tid så jag vet inte om jag kan skilja på om jag mår bra eller dåligt längre. Jag skrattar, har kul, mår bra vissa stunder men jag vet inte om jag har den där livsglädjen som jag hade förut. Betyder det att jag inte mår dåligt för att jag inte gråter längre eller har jag bara lärt mig att stänga inne känslorna mer än förut?
Äh, jag vet inte, jag ska inte klaga - det finns folk som har det värre.. behövde bara skriva av mig lite.
Det var så lätt att bara plocka upp telefonen , slå ditt nummer och veta att efter samtalets slut så skulle du fixa det jag ville ha hjälp med eller svara på frågan jag inte hade något svar på.
Det gör så ont att veta att jag aldrig någonsin kommer kunna höra din röst igen, att jag aldrig mer kommer få se dig.
Att det har gått en månad som känns som år, att veta att du visste att du skulle dö.
Att känna känslan av att du måste vart så rädd de sista minutrarna av ditt liv. fanfanfan.
Hur kan det göra så ont ? Hur kan någonting göra så ont inne i hjärtat ?
Varför lämnade du oss? Det var för tidigt, alldeles för tidigt, jag behöver dig!<3
Jag orkar inte lägga upp fler bilder här på blogg.se , det tar så himla lång tid men fick bli fyra bilder från Västerås, några fler lär nog komma upp på Facebook. Ha det fint
Idag är det en månad sen som du lämnade oss, en månad som känns som en hel evighet och jag ska leva ett helt liv utan dig, hur ska det gå? Det kommer inte bara kännas som en evighet , det kommer att vara en evighet.
Västerås Power Big Meet - det var vår grej, din och min. Jag älskade att åka med dig på alla träffar.
Detta år åkte Jag, Viktoria, Oskar och Sebastian, allting var annorlunda; Du var inte med oss, vi hade din nya röda Cadillac istället för den svarta som vi alltid åkt i och vi var endast med på cruisingen.
Jag gillar den nya Cadillacen, men eftersom vi aldrig hann skapa några minnen med just den så känns det inte likadant som om vi hade haft kvar den svarta. Den svarta var DU. Nu finns varken den eller du kvar, men du älskade den här röda, du hade många önskemål och nu är det vi som ska ta hand om den och jag ska verkligen ta hand om den , lika bra som du hade gjort.
Jag hoppas att du såg oss, jag körde hela tiden i Västerås och hela vägen hem - det som du ville. Du ville att vi skulle åka dit tillsammans i sommar och att jag skulle köra, du hade så mycket planer som inte gick igenom för din jäkla sjukdom.
Hur som helst hade vi väldigt roligt och för mig var det väldigt viktigt att vi kom iväg, inte bara för din skull - mest för min egen. Bilder från Västerås kommer ikväll, slänger upp två gamla bilder.
Vi påväg till Västerås 2010.<3
För ett och ett halvt år sedan så fick vi vårt första chockbesked - den pappa som jag levt med i nästan hela mitt 22åriga liv och som alltid har funnits där för mig, hade fått cancer. Tankarna och känslorna var många och rädslan var stor. Cancern satt i halsen och när man läste om den så var chanserna stora att överleva, tankarna om att han kanske skulle dö dök ju upp ibland men jag sköt dem lika fort ifrån mig, det var ingenting som jag trodde skulle drabba oss, mig.
Han påbörjade en stark cellgifts- och strålbehandling, han mådde så dåligt under den perioden men det var ändå ett bra tecken, att det tog på honom. Detta var under sommaren 2011 och några månader senare, när behandlingen var avslutad så sa läkarna att de hade fått bort tumören. Det gick ett tag, jag kände att Glenn var påväg tillbaka, eftersom han var egen företagare och chef så ville han gärna vara med att styra jobben så han började åka med på några jobb.
Det blev många sjukhusbesök men jag själv var ganska lugn, jag trodde att min 'pappa' skulle klara sig och bli helt återställd inom några månader. Under vintern så fick vi ett nytt besked, cancern var tillbaka och han skulle in på operation. Efter en sex timmars lång operation där de tog bort mer än 50 lymfkörtlar så trodde vi att det var lugnt igen. Det gick upp och ner efter den där operationen men det som var mest oroväckande var hans vikt. Han gick bara ner och ner i vikt och det gick inte att göra någonting åt det.
I mitten av mars detta år så var han inne på en kontroll igen, efter detta besked ville jag bara lägga mig ner och dö. Läkarna kunde inget mer göra, cancern hade spridit sig i halsen och ner till lungorna - de hade inte fått bort modertumören som de från början trodde. Mitt liv blev en mardröm, en mardröm som jag inte kunde vakna upp ur. Han fick sjukhushjälp i hemmet, med sjukhussäng, rullstol och allt som behövdes men vi alla var så hjälplösa, vi fick stå och se på hur han hade ont, led och hur han blev så begränsad från att göra saker. I mitten av maj så märkte mamma hur mycket sämre han hade blivit, han fick åka in till sös och blev kvar där några dygn och efter det flyttades han till Ersta Hospice. Ersta var fantastiskt, han fick ett eget rum med balkong men nu kunde han inte ens stödja på sina ben längre, han kom ingenstans. Han orkade inte ens sitta i sin rullstol - så han blev liggandes i sin säng.
Efter någon vecka på Ersta så sa han att han bara ville försvinna, hur han inte orkade längre, men min lillasyster tog studenten Onsdagen den 6 juni och den ville han verkligen inte missa. Han kämpade, oj vad han kämpade för att överleva till den dagen. Med många dagars ansträngning och nervositet för att inte överleva så var dagen där, dagen då hans yngsta dotter av fyra barn tog studenten. Viktoria sprang ut i haninge, åkte flak och vi syskon plus Sebastian och Oskar hämtade henne i Glenns nya Cadillac som han så gärna ville åka men aldrig hann göra innan han blev sängliggandes. Vi åkte in till Ersta där en stor del av släkten stod med Glenn i sin sjukhussäng på gatan och vinkade. Det var mellan 15-20 personer som stod där och känslorna var många, kärleken var så stor. Han fick se sina barn komma åkandes i sin Cadillac, höra ljudet och se den på nära håll. Han var lycklig, alla var lyckliga samtidigt som alla var så ledsna. Mormor läste upp Viktorias betyg och han låg bara där och log, det var en stolt pappa vi såg där.
Tre dagar senare, lördag den 9onde juni så var jag, Viktoria, mamma och Heleen hos Glenn som varje dag, denna dag var han trött, han hostade blod och läget var bara allmänt sämre - men , han hade sin bättre och sämre dagar. Vi andra gick ut och åt middag, gick tillbaka till honom och runt åtta-halv nio så bestämde sig jag och Viktoria för att åka hem, vi sa hejdå och slängde in de vanliga orden "Älskar dig, ses imorgon", utan en tanke på att det kanske inte skulle finnas en morgondag.
Mamma sov där varje natt och denna natt skulle även Heleen göra henne sällskap. Vi åkte ner till nynäs och bestämde oss för att försöka gå ut och ha lite roligt och bara komma på andra tankar. Det fungerade bra, vi mådde bra, vi hade kul. När klockan var 03.00 natten mot söndagen, en timme efter jag gått och lagt mig så ringde telefonen. Displayen visade "mamma" , jag svarade blixtsnabbt och tårarna i andra änden fick mig att brista. "Han är borta, han är död". De orden skar i mitt hjärta. De trodde att ett kärl hade brustit i halsen, vilket gjorde att han avled. Jag tappade andan för ett tag, jag grät och grät och trodde inte att det skulle få ett slut, jag grät ännu mer när jag kom på att jag druckit alkohol och inte kunde ta mig in till honom. Jag fick tag på Viktoria och Sebastians pappa körde in oss runt fyratiden. Vi var där runt fem och jag tvekade inte en sekund när jag skulle gå in till honom. Stämningen var så konstig, där inne satt vi : Jag, mamma , Heleen, Viktoria , Marcus och Glenns kärlekshund Nala. Vi grät, lyssnade på hans låt, höll honom i handen, pratade med honom utan en reaktion tillbaka. Det var ett skal som låg där, han var inte där - han var borta. Men han var fin, han såg så fridfull ut. Så som han kämpade, så ont som han hade utan att någonsin klaga så hade han nu funnit sin ro.
Söndagen var den längsta och värsta dagen i mitt liv. Nu, snart en månad senare med begravning som ägde rum i tisdags så känns det inte lättare som en del säger, inte ett dugg. Det känns tomt och jag vill bara ha tillbaka honom. Det enda jag är glad över är att han har det bättre nu, för det fanns ingen återvändo - det var så jobbigt att se honom lida. Begravningen var fin, riktigt fin. Jag visste innan att han var omtyckt, väldigt omtyckt men att det kom mellan 150-200 personer det var stort. Kärleken var stor och det var så många som visade att de brydde sig.
Jag saknar min plastpappa varje dag, tänker på honom hela tiden och det är svårt just nu, men jag vet att det blir lättare, trots att det alltid kommer kännas tomt. Han sa dagarna innan han dog att han skulle köpa vingar för pengarna och han är nu den finaste ängeln där uppe som vakar över oss andra som är kvar på jorden.
Jag, mamma, Rickard, Viktoria, Marcus och Glenn på Viktorias student <3
Vi barn i Glenns Cadillac
Begravningen<3
Gravplatsen som den ser ut just nu innan vi fått gravstenen
Min nya tatuering
Jag finner ingen ork att skriva här längre, mitt liv håller på att rasa samman och just nu orkar jag ingenting.
Mitt hjärta blöder.
kom för ett tag sen in från min runda på 45 minuter, det blev en runda kombinerad av jogging och pw. Tyson måste ju få chans att kissa också. Jag är svettig som en gris och nu börjar revenge så duschen får vänta tills klockan tio, då blir det en snabbdusch sen sängen och big brother. Godnatt alla fina.
Sitter och kollar på the big bang theory och funderar på om jag ska gå ner till gymmet eller ta mig en springrunda med tyson istället. Det lutar åt det sista.
Idag har jag vart och besiktat min bil och den gick inte igenom... surt. Får se hur lätt det är att fixa och hur dyrt det blir.
Nu har jag iallafall lagt upp ett träningsschema som jag ska försöka hålla sen ska jag göra upp ett matschema också, fast där kommer jag nog slarva lite men känns bra att följa det lite iallafall.
Nej nu ska jag byta om och ge mig ut på en springtur, trots att jag inte är ett dugg sugen just nu när jag sitter under en varm filt och kollar ut på det dåliga vädret.
Det känns inte som verklighet längre, det känns så långt bort men samtidigt så nära. Jag vill stoppa tiden, spola tillbaka tiden, spola tillbaka till då allt var bra. Det gör ont,så jäkla ont men jag måste ta vara på tiden för den går varken att stoppa eller spola tillbaka.
Har precis kollat klart på åttonde säsongen av one tree hill och om exakt en månad så börjar säsong nio på tv, det får absolut inte missas! Blir ingen träning idag men körde ett ganska hårt pass igår. Det har gått mer än en vecka sen jag började ta tag i träningen igen men jag kan ju säga att det inte går så bra med viktnedgången, istället har jag gått upp typ ett halvt kilo , jag vet att det är i muskler men känns ju som jag borde gå ner lite iallafall. Egentligen spelar ju inte vikten så stor roll men det var länge sen som jag vägde under 55 och jag vill verkligen göra det så jag orkar inte höra på allt tjaffs. Just nu har jag inga pengar alls, jag är såå jäkla pank men är ju lön om en vecka och då ska jag inhandla lite nyttigare grejor och ändra om min kost lite, har kommit på att jag inte VILL sluta med mitt godis så för att jag ska kunna gå ner så måste jag nog ändra om kosten och sen träna ännu mer. Jag älskar att träna - när jag väl är på gymmet. Innan jag ska gå så blir jag lat och tror att jag inte orkar, men när jag tvingar mig ner så är det så jäkla kul och skönt, måste bara bli ännu bättre på att ta tag i att gå ner och träna.
Nej, nu ska jag ta tag i diskberget och sen ta mig en liten pw & möta Oskar i hamnen.
Puss.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad för "typ" jag faller för.
Har haft pojkvän i mer än tre år nu och han är ganska olik de killar jag föll för tidigare. Men det jag föll för hos oskar var typ allt med honom: charmen, utseendet, leendet , humorn och att han är så otroligt snäll. Han har helt enkelt allt.
Slänger ihop lite bilder som jag hittade på oss, såg att alla bilder är från 2009 men whatever.
Jag älskar dig <3
Ligger nedbäddad i soffan med godis från helgen och kollar på lyxfällan. Hade planerat att gå ner till gymmet men jag mår inte så bra idag, varken i kropp eller själ(det där lät as töntigt men hittade inga bättre ord ). Har ont i magen och fryser så jag ska bara ligga här på soffan , äta godis och kolla lite på oth. I helgen har jag inte gjort mycket mer än vart på Lisö , men det har vart super mysigt trots att gårdagen var lite jobbig.
Sitter på datorn på jobbet så har inte så många bilder på mig själv men slänger upp en bild som är från 2009.
- Jag älskar djur, alla slags djur. Jag tycker nästan att det är värre när ett djur behandlas illa än när en människa gör det.
- Jag är ganska känslig som person men har under de senare åren lärt mig att hantera det på ett bättre sätt än vad jag gjort tidigare.
- Min riktiga hårfärg är blond, ljusljus blond men har sen jag var 14 år haft alla möjliga hårfärger.
- Jag överanalyserar i princip allting vilket gör att jag ofta går med en klump i magen.
- Jag älskar att shoppa, förälskar mig i saker. Kom på förra veckan att jag har skor och jackor till ett värde av cirka 40.000 kr och då kan jag ju tillägga att det inte är mycket av det som jag använder.
- Jag har lätt för att släppa in människor i mitt liv men väldigt svårt för att lita på folk.
- Jag känner väldigt ofta att jag inte räcker till.
- Jag har svårt för att ta emot komplimanger, jag tar dem inte seriöst och försöker oftast att skämta bort dem.
- Jag har en stor minneslucka under en viss period i mitt liv, jag kommer ihåg alla de dåliga sakerna men ingenting bra.
- Jag är världens största godisgris, om det går en dag då jag inte får i mig en enda godisbit så blir jag riktigt stolt över mig själv.
