ttessie

Imorgon är det exakt 1 år sedan som vi fick beskedet om att du inte skulle klara dig. Ett år.. tiden går fort men det känns som en evighet sen som vi gick igenom allt som vi gjorde. 

Jag minns ändå dagen så tydligt. 

 

Jag gick min sista kursdag i photoshop, hade gått några kurser innan så träffade lite olika människor där. Denna dag var det jag och tre äldre kvinnor, de alla hade haft bröstcancer och var ordförande för någon bröstcancerorganisation, därav kom vi in på ämnet cancer och jag berättade om den nästan ettåriga cancerbehandling du fått, om cellgifterna, strålningen och operationen. De berättade då att det var positivt att du opererats, det betydde att läkarna trodde att du skulle bli bra. 

Fram till denna dag så trodde jag att du skulle klara dig, jag trodde verkligen det. Jag har aldrig varit med om någon sjukdom i min släkt, om något dödsfall. Sedan dag ett på din cancer så spelade du så bra, du sa att det var som en förkylning som snart skulle försvinna. Inte något gnäll om att du hade ont eller att det var jobbigt, skenet bedrog mig verkligen denna gång.

 

Jag visste att du hade återbesök denna dag, på morgonen. Hade bett mamma ringa mig såfort ni var klara på sjukhuset och när min dag var slut på kursen vid 16.00 och jag inte hört något så trodde jag att det var bra. Jag hoppade på tunnelbanan, klev av vid globen och gick upp på kontoret innan jag skulle ta min bil och åka hem därifrån. 

 

Såg att mamma var på jobbet, gick in i hennes rum och möttes av tårar som hon försökte torka bort. Jag fick då veta att modertumören inte var borta, att det hade spridit sig och att det enda man kunde göra var att ge cellgifter igen, men inte för att försöka bota det denna gång - bara för att förlänga ditt liv. 

Jag sa inte så mycket, jag förstod nog egentligen inte och ville inte visa mig svag för mamma så jag gick igen. Satte mig i bilen, tog några djupa andetag och då brast det. Jag tappade andan för ett tag, samlade mig men grät hela vägen hem. Mamma hade hoppats på att hon skulle hunnit åka hem innan jag kom till jobbet, så att jag just skulle undvika att köra bil när jag var så ledsen.

 

Jag vet fortfarande inte om du verkligen förstod då att du skulle dö, som sagt så spelade du så bra och efter det här beskedet så låtsades du fortfarande som ingenting. Du sa till alla att läkarna bara hade sagt att det var "fläckar" på lungorna och att det inte var någon fara. Om du verkligen trodde att det var så eller inte kommer jag ju aldrig få reda på men jag tror att du visste om det mycket tidigare, eftersom ingen fick följa med på dina läkarbesök då du inte ville att vi skulle veta hur illa det var så kanske de hade sagt något om det tidigare, jag önskar att du hade sagt något då, om det nu var så.

 

Jag har alltid trott och tänkt att det är lättare att förlora någon i en sjukdom än i en olycka men jag vet inte, jag har ju bara vart med om det första och jag kan säga att det verkligen inte var lätt någonstans. Jag är glad och tacksam att vi fick den sista, fina tiden med varandra, att saker hann lösa sig, att det blev lättare för mamma med hus & annat, att jag hann säga hur tacksam jag är över att du tagit så bra hand om mig i alla år. Vi fick en fin sista tid med varandra allihopa, men.. att tänka på dig som den sjuka, svaga människa som ligger där i sängen, drogad av morfin, smal som ett skelett och som inte ens kan stå, gå eller sitta upp, som inte ens kan gå på toa själv - Det verkligen plågar mig. 

 

 

 

Döden är aldrig lätt och det finns nog ingenting som är värre än det andra, som läkarna sa efter Glenns död så är varje historia unik, vår historia och upplevelse är unik, det är ingen som kan ta den eller vår sorg ifrån oss. Det här är någonting man får handskas med varje dag. Det är lättare nu, nästan alla dagar, men det kommer dagar då jag får tillbaka exakt samma känsla som när han lämnade jorden, samma tomhet, samma saknad, samma känsla om livets mening.  

Det jag vet är att detta har gjort mig så mycket starkare, men jag vill inte alltid vara stark. Jag vill kunna ställa mig framför vem som helst och gråta när jag känner för det, när jag känner att sorgen verkligen är där, inte lägga mig med huvudet under täcket med tårarna som rinner och halsen som bränner för att jag försöker hålla tårarna inne och försöka gråta så tyst som möjligt.

 

Saknaden kommer aldrig försvinna. Vi har haft våra bråk och fajter, mycket har vart tilltrasslat men du hade inte kunnat ställa upp mer för mig än vad du gjort under hela mitt liv och det finns nog inte många som hade gjort det bättre, som hade behandlat mig så bra som du gjort. Världens bästa, finaste plastpappa <3