heaven doesn´t seem far away
Jag kommer numera endast använda denna blogg för att skriva "brev" till dig, jag saknar dig och detta är mitt sätt att försöka bearbeta detta. Jag hoppas att du ser allt jag skriver och att vi ses i ett annat liv <3
Det är lite mer än fem månader sen nu, fem månader av smärta och saknad. Jag minns det som om det vore igår, alla dagar hos dig på Ersta Hospice, ändå känns det som en evighet sen. De första dagarna efter att du lämnat oss så hade jag knappt någon livsglädje alls, jag visste inte vart jag skulle ta vägen, hur jag skulle ta mig vidare. Jag kände mig ensam, ledsen och arg på alla.
Det är lättare nu, jag kan inte säga att jag har accepterat att du är borta men livet måste ju gå vidare. Det kommer vissa stunder då jag känner exakt samma smärta som jag kände då du lämnade oss, jag bryter ihop och kan för stunden inte andas. Kommer det alltid att kännas såhär ?
Jag stod på Mitt Kök mässan i helgen, när jag kom tillbaka till montern från en rast så stod Magnus och pratade med någon och berättade då att jag var din dotter, han berättade då att han låg i samma rum som du gjorde på sös. Det var i början på din sjukdom som du lärde känna denna Kenneth och han berättade att ni kom väldigt nära varandra. Han visste inte att du hade gått bort så när han fick veta det så stod han med tårfyllda ögon och beklagade så mycket, han klappade om mig och berättade vilken fin människa du var och hur mycket han saknade dig. Han sa att du pratade väldigt mycket om mig och om allt du skulle göra när du blev frisk. Han gick nästan gråtandes från montern och de här dagarna efter så har jag fått utbrott varenda dag.. livet är så orättvist! Det kändes såklart skönt att träffa honom, se att han mådde bra och jag fick veta vilket bra intryck du hade gjort på honom (som på de flesta andra människor).
Jag minns den dagen då du skulle åka in och kolla om du hade cancer som mamma misstänkte, ni kom ner till nynäs, du klev ut ur bilen och lämnade över nala och seven till mig som skulle vara hundvakt. Med tårar i ögonen sa du "ta hand om mina bebisar", vände dig om och hoppade in i bilen. Jag tror att det var tredje eller fjärde gången i hela mitt liv som jag sett dig gråta. Förlåt för att vi nu inte tagit hand om dina hundar så som du hade gjort, det fungerade bara inte längre. Seven har det jättebra hos Jesper och jag hoppas verkligen att Nala är uppe hos dig nu, att du och din ögonsten fick återförenas.
Mycket svammel utan någon riktig tråd, jag har så mycket att säga, så mycket jag vill att hela världen ska veta om dig, om mina känslor och mina tankar, men det går inte ens att försöka förmedla. Antingen kommer allt på samma gång eller så kommer ingenting ut, jag är nog hellre tyst men om jag kan låtsas att du ser allt det jag skriver till dig så tror jag att det blir lättare för mig att hantera mina känslor, hantera min sorg.
Jag saknar dig! Min älskade ängel.
