ttessie

För ett och ett halvt år sedan så fick vi vårt första chockbesked - den pappa som jag levt med i nästan hela mitt 22åriga liv och som alltid har funnits där för mig, hade fått cancer. Tankarna och känslorna var många och rädslan var stor. Cancern satt i halsen och när man läste om den så var chanserna stora att överleva, tankarna om att han kanske skulle dö dök ju upp ibland men jag sköt dem lika fort ifrån mig, det var ingenting som jag trodde skulle drabba oss, mig.

Han påbörjade en stark cellgifts- och strålbehandling, han mådde så dåligt under den perioden men det var ändå ett bra tecken, att det tog på honom. Detta var under sommaren 2011 och några månader senare, när behandlingen var avslutad så sa läkarna att de hade fått bort tumören. Det gick ett tag, jag kände att Glenn var påväg tillbaka, eftersom han var egen företagare och chef så ville han gärna vara med att styra jobben så han började åka med på några jobb.

Det blev många sjukhusbesök men jag själv var ganska lugn, jag trodde att min 'pappa' skulle klara sig och bli helt återställd inom några månader. Under vintern så fick vi ett nytt besked, cancern var tillbaka och han skulle in på operation. Efter en sex timmars lång operation där de tog bort mer än 50 lymfkörtlar så trodde vi att det var lugnt igen. Det gick upp och ner efter den där operationen men det som var mest oroväckande var hans vikt. Han gick bara ner och ner i vikt och det gick inte att göra någonting åt det.

I mitten av mars detta år så var han inne på en kontroll igen, efter detta besked ville jag bara lägga mig ner och dö. Läkarna kunde inget mer göra, cancern hade spridit sig i halsen och ner till lungorna - de hade inte fått bort modertumören som de från början trodde. Mitt liv blev en mardröm, en mardröm som jag inte kunde vakna upp ur. Han fick sjukhushjälp i hemmet, med sjukhussäng, rullstol och allt som behövdes men vi alla var så hjälplösa, vi fick stå och se på hur han hade ont, led och hur han blev så begränsad från att göra saker. I mitten av maj så märkte mamma hur mycket sämre han hade blivit, han fick åka in till sös och blev kvar där några dygn och efter det flyttades han till Ersta Hospice. Ersta var fantastiskt, han fick ett eget rum med balkong men nu kunde han inte ens stödja på sina ben längre, han kom ingenstans. Han orkade inte ens sitta i sin rullstol - så han blev liggandes i sin säng.

Efter någon vecka på Ersta så sa han att han bara ville försvinna, hur han inte orkade längre, men min lillasyster tog studenten Onsdagen den 6 juni och den ville han verkligen inte missa. Han kämpade, oj vad han kämpade för att överleva till den dagen. Med många dagars ansträngning och nervositet för att inte överleva så var dagen där, dagen då hans yngsta dotter av fyra barn tog studenten. Viktoria sprang ut i haninge, åkte flak och vi syskon plus Sebastian och Oskar hämtade henne i Glenns nya Cadillac som han så gärna ville åka men aldrig hann göra innan han blev sängliggandes. Vi åkte in till Ersta där en stor del av släkten stod med Glenn i sin sjukhussäng på gatan och vinkade. Det var mellan 15-20 personer som stod där och känslorna var många, kärleken var så stor. Han fick se sina barn komma åkandes i sin Cadillac, höra ljudet och se den på nära håll. Han var lycklig, alla var lyckliga samtidigt som alla var så ledsna. Mormor läste upp Viktorias betyg och han låg bara där och log, det var en stolt pappa vi såg där.

Tre dagar senare, lördag den 9onde juni så var jag, Viktoria, mamma och Heleen hos Glenn som varje dag, denna dag var han trött, han hostade blod och läget var bara allmänt sämre - men , han hade sin bättre och sämre dagar. Vi andra gick ut och åt middag, gick tillbaka till honom och runt åtta-halv nio så bestämde sig jag och Viktoria för att åka hem, vi sa hejdå och slängde in de vanliga orden "Älskar dig, ses imorgon", utan en tanke på att det kanske inte skulle finnas en morgondag.

Mamma sov där varje natt och denna natt skulle även Heleen göra henne sällskap. Vi åkte ner till nynäs och bestämde oss för att försöka gå ut och ha lite roligt och bara komma på andra tankar. Det fungerade bra, vi mådde bra, vi hade kul. När klockan var 03.00 natten mot söndagen, en timme efter jag gått och lagt mig så ringde telefonen. Displayen visade "mamma" , jag svarade blixtsnabbt och tårarna i andra änden fick mig att brista. "Han är borta, han är död". De orden skar i mitt hjärta. De trodde att ett kärl hade brustit i halsen, vilket gjorde att han avled. Jag tappade andan för ett tag, jag grät och grät och trodde inte att det skulle få ett slut, jag grät ännu mer när jag kom på att jag druckit alkohol och inte kunde ta mig in till honom. Jag fick tag på Viktoria och Sebastians pappa körde in oss runt fyratiden. Vi var där runt fem och jag tvekade inte en sekund när jag skulle gå in till honom. Stämningen var så konstig, där inne satt vi : Jag, mamma , Heleen, Viktoria , Marcus och Glenns kärlekshund Nala. Vi grät, lyssnade på hans låt, höll honom i handen, pratade med honom utan en reaktion tillbaka. Det var ett skal som låg där, han var inte där - han var borta. Men han var fin, han såg så fridfull ut. Så som han kämpade, så ont som han hade utan att någonsin klaga så hade han nu funnit sin ro.

Söndagen var den längsta och värsta dagen i mitt liv. Nu, snart en månad senare med begravning som ägde rum i tisdags så känns det inte lättare som en del säger, inte ett dugg. Det känns tomt och jag vill bara ha tillbaka honom. Det enda jag är glad över är att han har det bättre nu, för det fanns ingen återvändo - det var så jobbigt att se honom lida. Begravningen var fin, riktigt fin.  Jag visste innan att han var omtyckt, väldigt omtyckt men att det kom mellan 150-200 personer det var stort. Kärleken var stor och det var så många som visade att de brydde sig.

Jag saknar min plastpappa varje dag, tänker på honom hela tiden och det är svårt just nu, men jag vet att det blir lättare, trots att det alltid kommer kännas tomt. Han sa dagarna innan han dog att han skulle köpa vingar för pengarna och han är nu den finaste ängeln där uppe som vakar över oss andra som är kvar på jorden.



Jag, mamma, Rickard, Viktoria, Marcus och Glenn på Viktorias student <3


Vi barn i Glenns Cadillac


Begravningen<3



Gravplatsen som den ser ut just nu innan vi fått gravstenen


Min nya tatuering